Ordet ekar i mitt huvud.
Lördag. Det brukade alltid vara en så bra dag.
Man blev väckt vid 10, gick ner och åt en god frukost. Sedan hade man tid på sig att göra sig i ordning tills kl: 12.10 då man åkte och tränade.
Jag älskade att träna.
Sedan kom man hem, trött, svettig, hungrig men ack så glad.
Efter man gjort sig i ordning och ätit stack man nästan alltid in till stan och träffade alla sina kompisar som man alltid hade så roligt med. Vad man än gjorde.
Efter så åkte man hem, fortsatte kanske att vara med Daniel en stund. Sedan blev det lördagsmys med familjen.
Eller så stack man på någon fest där alla alltid var så glada att se en.
Jag vill ha året 2007.
Ett år som för det mesta var riktigt hemskt men vissa stunder var det det bästa året någonsin.
Ett år som för det mesta var riktigt hemskt men vissa stunder var det det bästa året någonsin.
Nu sitter man här.
Lördag.
Inte gjort något alls.
Inte gjort något alls.
Inte gjort något på lördagar på flera månader.
Alla andra fortsätter helt normalt. Livet går vidare precis som vanligt.
För mig så står det för tillfället helt stilla.
Det känns som jag bara iaktar alla andra som fortsätter leva.
På ett sätt känns det skönt att jag och min äckligt negativa energi inte påverkar andra så mycket som jag var rädd för.
Tror nog det är därför jag har svårt att öppna mig för folk eftersom jag är så rädd för att göra dom nedstämda och få dom att må dåligt på samma sätt som jag gör.
Därför försöker jag leva mitt liv så normalt som möjligt.
Jag går till skolan så ofta jag kan, jag skrattar och skämtar och försöker vara pratglad och samtidigt lyssna på andra folk. För det är sånt jag tycker om att göra i vanliga fall.
Det är väl därför jag skaffade min blogg. För att kunna skriva precis hur jag tycker och tänker.
Inte behöva låtsas att allt är så bra.
Allt detta har nog egentligen med min huvudvärk att göra men ändå är jag rädd att bli av med den, för hur ska jag då må?
Jag kommer inte längre ihåg hur det är att inte ha så fysiskt ont.
Men allt kommer ordna sig.
Jag har inte mycket hopp kvar efter så lång tid men den lilla gnuttan jag väl har kvar ska jag hålla fast vid.
Föralltid.