1 år idag.
Jävlar säger jag bara.
Det har alltså gått exakt ett år sedan jag blev sjuk nu.
Vadå ångest?!
Jag kommer ihåg den morgonen som vilken annan morgon som helst förutom att jag hade ganska ont i huvudet men inget jag oroa mig över eftersom jag har haft det lite då och då sedan fyran.
Jag kunde aldrig ana att detta skulle leda till den jobbigaste, svåraste och mest påfrestande perioden i mitt liv.
Jag bad om att få vara hemma den dagen från skolan pga huvudvärken men mamma nekade mig detta med tanke på att det brukade hjälpa med att ta panodil. And so I did. Huvudvärken försvann dock inte så jag var ganska nere den dagen och somnade på soffan när jag kom hem.
Dagen efter var likadan men jag tyckte att jag hade mer ont.
Och så fortsatte det. I ca 3 veckor gick jag och fick bara ondare och ondare så jag bestämde mig att kolla upp det.
Först var jag hos optikern, fick nya linser. Sedan var jag hos tandläkaren, inget fel där.
Sedan gick jag till vårdcentralen här i Mölndal. Axel Hansson kommer jag så väl ihåg att läkaren hette.
Han frågade om jag sov bra, vilket jag verkligen inte gjorde. Sedan fick jag panodil utskrivet som jag skulle ta 6 ggr per dag och ett par andra tabletter på kvällen. Ingen effekt. Och tabletterna kommer jag bara ihåg att jag hatade. Massa biverkningar.
De fortsatte utreda mig och jag fick röntgas, vilket var en av de jobbigaste saker jag någonsin gjort.
Jag fick ligga på en sjukt obekväm skiva som åkte in i denna stora maskin. Jag hade nekat lugnande medicin trots det att jag har klaustrofobi, detta är ett misstag jag aldrig gör om.
Där låg jag, helt blickstilla, bland de värsta bullret du kan tänka dig, i en mörk tunnel med en radio i öronen som var alldeles för dålig mottagning på. Jag låg där i 50 min och det jobbigaste var att jag hade varit väldigt förskyld innan så tillslut blev min hals så torr så jag fick en hostattack men eftersom jag inte fick röra mig kunde jag inte hosta och började få panik.
Men tack vare min kära mamma klarade jag mg igenom dessa 50 min utan att avbryta eftersom jag då visste jag skulle behöva göra om det.
Magnetröntgen visade ingenting.
Alla sa hela tiden "tack gode gud!!" Men ska jag vara ärlig så hoppades jag nästan på att de skulle hitta något avikande. Då hade man iaf kunnat fixa det?
Senare gjorde jag också ryggvätskeprov och jag har aldrig någonsin haft så ont. Inte då iaf.
Nu har min huvudvärk blivit så illa att jag faktiskt hellre gör om ryggvätskeprovet än att ha huvudvärk. Men iaf. Det visade ingenting heller.
Så nu är jag här. Precis som för ett år sedan men ännu värre.
Jag kommer ihåg innan huvudvärken, hur bra jag mådde, hur glad jag var och hur bra allting gick! Usch vad jag saknar de känslorna.. Jag kommer inte ens ihåg hur det är att inte ha ont längre. Bara att jag var glad.
Jag har lärt mig så sjukt mycket det är senaste året. Att även när du psykiskt ger upp av smärta så tål kroppen mer än man tror och du fortsätter leva.
Fysiskt iaf.
Jaja, för att vara lite posetiv så har jag fått nya tabletter. Började i söndags, idag är det torsdag. Ingen skillnad än men min huvudvärk är så brutalt illa nu så jag måste, liksom min läkare, tro på de här medicinerna för det verkar vara min sista utväg.
Grattis på årsdagen Emelie!
torsdag 24 september 2009
fredag 21 augusti 2009
Snälla..?
Någon annan måste andas åt mig.
Jag behöver lägga allt i någon annans händer, för jag orkar inte hålla reda på mig själv längre. Och jag vet jag har skrivit och sagt det så många gånger förr. Men se, jag har klarat mig men jag bryter ihop. En liten bit i taget. Men saker har förändrats.. Inte bara det att huvudvärken har blivit värre utan för första gången sedan den började, 24 september 2008, så har jag nu insett för bara ett kort tag sedan att jag är faktiskt sjuk.
Det var först då jag råkade säga det till någon som frågade hur jag mådde varför jag inte var ute med mina kompisar på sommarlovet.
Jag svarade att jag var sjuk.
För mig var det en stor sak. Jag har innan aldrig använt den termen på mig själv. Sjuk. Det var då jag insåg att jag faktiskt måste bli frisk. På ett eller annat sätt för jag kommer aldrig orka leva såhär. Inte länge till alls faktiskt.
Jag behöver lägga allt i någon annans händer, för jag orkar inte hålla reda på mig själv längre. Och jag vet jag har skrivit och sagt det så många gånger förr. Men se, jag har klarat mig men jag bryter ihop. En liten bit i taget. Men saker har förändrats.. Inte bara det att huvudvärken har blivit värre utan för första gången sedan den började, 24 september 2008, så har jag nu insett för bara ett kort tag sedan att jag är faktiskt sjuk.
Det var först då jag råkade säga det till någon som frågade hur jag mådde varför jag inte var ute med mina kompisar på sommarlovet.
Jag svarade att jag var sjuk.
För mig var det en stor sak. Jag har innan aldrig använt den termen på mig själv. Sjuk. Det var då jag insåg att jag faktiskt måste bli frisk. På ett eller annat sätt för jag kommer aldrig orka leva såhär. Inte länge till alls faktiskt.
Jag behöver någon annan som kan andas åt mig. Så jag slipper. Men snälla, sluta inte.
Låt mig inte försvinna. Inte än.
onsdag 10 juni 2009
lördag 6 juni 2009
fredag 8 maj 2009
Lever jag verkligen?
Ännu ett inlägg.
Det kanske blir annorlunda, kanske inte?
Jag har ingen ork kvar alls. Ingen ork till något överhuvudtaget.
Jag låg ofta och grät mig till sömns för jag hade så ont.
Jag orkar inte gråta längre och har inte gjort det på ett tag faktiskt :D
Egentligen bara för jag inte orkar.
Jag orkar inte ha ångest över att skolan går åt helvete och att jag ligger väldigt långt efter fast vi slutar om ca 3 veckor.
Jag orkar inte gå runt och klaga på hur ont jag har
Och jag orkar inte gå runt och må dåligt längre.
Så. Nu är det slut med det.
Egentligen är det väl bra antar jag
Eftersom det är alla dom dåliga sakerna jag inte orkar som jag rabblat upp.
Men tyvärr så orkar jag inte dom bra sakerna heller.
Jag orkar inte göra massa roliga saker och vara ute med kompisar osv.
Jag orkar inte känna någt helt enkelt.
Ingen lycka, ingen nervositet, ingen sorg, ingen ångest, ingenting egentligen.
Det känns som om jag går runt som en zombie. Väldigt udda känns det faktiskt.
Men för mig är det bra. Iaf nu.
För de negativa känslorna tog över och jag trodde inte jag skulle klara av det.
Det hade jag inte gjort.
Men nu kan jag bara fortsätta att... Leva? Eller..?
Räknas det som att leva om man är en tjej som haft så mycket tankar och funderingar, starka känslor och åsikter men som nu inte känner något alls?
Många har alltid sett mig som känslokall eftersom jag inte visar så mycket av mina känslor inför folk.
Och det har jag alltid hatat men nu stämmer det.. Eller har jag bara förträngt alla känslor för att fortsätta vidare trots att all ork och hopp är borta?
Jag vet faktisk inte längre. Tyvärr.
Så antagligen kommer det inte bli lika många inlägg här på bloggen för jag har inga känslor att skriva om. Inte efter det här. Då har jag bara fakta kvar.
Och jag vill passa på att tacka alla mina kära vänner! Kärlek till er känner jag iaf.
Det kommer jag alltid göra.
<3
Det kanske blir annorlunda, kanske inte?
Jag har ingen ork kvar alls. Ingen ork till något överhuvudtaget.
Jag låg ofta och grät mig till sömns för jag hade så ont.
Jag orkar inte gråta längre och har inte gjort det på ett tag faktiskt :D
Egentligen bara för jag inte orkar.
Jag orkar inte ha ångest över att skolan går åt helvete och att jag ligger väldigt långt efter fast vi slutar om ca 3 veckor.
Jag orkar inte gå runt och klaga på hur ont jag har
Och jag orkar inte gå runt och må dåligt längre.
Så. Nu är det slut med det.
Egentligen är det väl bra antar jag
Eftersom det är alla dom dåliga sakerna jag inte orkar som jag rabblat upp.
Men tyvärr så orkar jag inte dom bra sakerna heller.
Jag orkar inte göra massa roliga saker och vara ute med kompisar osv.
Jag orkar inte känna någt helt enkelt.
Ingen lycka, ingen nervositet, ingen sorg, ingen ångest, ingenting egentligen.
Det känns som om jag går runt som en zombie. Väldigt udda känns det faktiskt.
Men för mig är det bra. Iaf nu.
För de negativa känslorna tog över och jag trodde inte jag skulle klara av det.
Det hade jag inte gjort.
Men nu kan jag bara fortsätta att... Leva? Eller..?
Räknas det som att leva om man är en tjej som haft så mycket tankar och funderingar, starka känslor och åsikter men som nu inte känner något alls?
Många har alltid sett mig som känslokall eftersom jag inte visar så mycket av mina känslor inför folk.
Och det har jag alltid hatat men nu stämmer det.. Eller har jag bara förträngt alla känslor för att fortsätta vidare trots att all ork och hopp är borta?
Jag vet faktisk inte längre. Tyvärr.
Så antagligen kommer det inte bli lika många inlägg här på bloggen för jag har inga känslor att skriva om. Inte efter det här. Då har jag bara fakta kvar.
Och jag vill passa på att tacka alla mina kära vänner! Kärlek till er känner jag iaf.
Det kommer jag alltid göra.
<3
torsdag 30 april 2009
Tjejer.
Valborg.
Orkar faktiskt inte skriva om det.
Men varför jag är hemma så tidigt har bland annat med mitt huvud att göra.
Nu ska jag klaga på ngt heeeeelt annat! :D
Nämligen. Tjejer.
Alla som läser detta kommer antagligen ta åt sig och tro att jag skrivit om just Dem.
Det är fel.
Alla kommer ta åt sig av en aledning.
Ni är alla likadana!
Detta har inget att göra med valborg eller liknande. Tänkt skriva detta ett ganska bra tag.
Bara aldrig riktigt haft tillräckligt med ork.
Men IAF.
Tjejer är äckliga!
Tjejer är det jag hatar mest på hela jorden.
Alla jag någonsin träffat har varit likadana, jag är säkert likadan bara aldrig någon som sagt ngt men jag har kommit fram till det själv.
Det finns inget i hela världen som är så äckligt som tjejer.
Vi klagar på allt!
Och alla blir sura för den minsta lilla skitsak!
Tex. "Åh nej vi råkar ha en klänning som ser nästan likadan ut fast i olika färger. DU HÄRMAS! Nu kan inte vi vara kompisar mer om du ska härma mig såhär, blablabla!"
Eller typ. Vi är superbra kompisar när vi är själva
men när det kommer fler in i gruppen så måste vi frysa ut någon.
Det råkar bara alltid bli jag, eftersom jag är konflikträdd och vill vara alla till lags och visar aldrig att jag blir sur och säger heller aldrig nej.
Tjejer blir också sura för det minsta lilla.
Visst. Man tar ju åt sig även om någon bara skämtar men att bli skitsur för att man skämtar om att den har små bröst (när man vet själv att även jag som skämtar också har det.) och sedan slutar prata med en på två dagar.
Detta är bara några väldigt få exempel.
Varför ska man frysa ute folk? Varför ska man snacka massa jävla skit om andra bakom deras ryggar? Varför?
Ärligt talat är alla tjejer är faktiskt såhär. Tyvärr.
Och ni killar som kallar vissa tjejer för "killar" har inte själv umgåtts med dem som tjej och vet inte att den personen är precis lika äcklig som alla andra tjejer.
Jag skäms för att vara tjej helt till 120% och om jag kunde skulle jag konventera till kille.
Jag hade nog varit bög då eftersom jag aldrig skulle kunna vara tillsammans med en tjej.
Jag har egentligen aldrig haft tjejkompisar eftersom jag tröttnar på dem direkt.
Medans killkompisar har jag som hållt kvar efter flera, flera år.
Nu har jag två tjejkompisar, förutom mina kära klasskompisar, och er har jag faktiskt klarat att hålla kvar.
Men jag tror faktiskt aldrig att jag kommer kunna få några nya.
Vilket jag ärligt talat inte bryr mig om ett skit :'D
Så för er som inte märkt det.
Så har jag tvångstankar om att jag och en kompis går på två olika sidor av en stolpe/pelare whatever, så måste jag säga hej för annars tror jag att man kommer bli ovänner.
Detta har jag slutat med när det gäller tjejer, för jag vet att någon gång kommer den ändå bli sur och börja bråka. (Hur många gånger jag än säger hej.)
Det är som sagt bara vissa få tjejer jag fortsätter detta med men sry killar, ni kommer få höra många "hej" :3
Dessutom. Så är tjejer så sjukt naiva.
Efter att ni tex, varit tsm med någon i typ 3 veckor säger ni att ni älskar dem över allt annat och det kommer alltid vara ni två.
Förlåt, men detta är nästan alltid fel!
Ni är typ 14 bast ffs!!
Tänker ni verkligen tillbringa ca 70-80 år med den här människan?!
Det hade iaf inte jag velat :c
Sedan säger jag inte att man inte ska värdesätta den tiden man har tsm, även om man bara är 14 år.
Men kom inte och säg att ni ska skaffa barn när ni är 17, gifta er när ni är 19 och sedan leva lyckliga tills ni tillslut dör när ni är 95.
Det är egentligen inte bara tjejer som är så äckliga för killar är också ganska äckliga ibland (bara inte lika ofta.) Det äckligaste är egentligen tonåringar, that's it!
Tjejer som skaffar olika killar varje månad och säger att det är just den som betyder mest. Att de älskar dem över allt annat osv.
Att säga att man älskar någon är det största som finns för mig men så är det inte för alla andra längre. Det är inte samma sak som när man säger att man älskar choklad. För då menar man ju egentligen att man gillar choklad väldigt mycket och att det är så sjukt gott.
När man säger att man älskar någon anser jag att man ska kunna dö för den här personen.
Jag säger detta väldigt, väldigt sällan. Även när mina föräldrar säger det så brukar jag bara svara "Detsamma" och det är inte för jag inte älskar dem för det gör jag, av hela mitt hjärta. Det är bara det att folk slösar med de orden alldeles för mycket.
När folk, som inte egentligen menar det, säger det till mig blir jag rädd och vill fly.
När man sedan frågar dem så säger de att de menar det men då vet man att de orden inte har samma betydelse för dem.
Jag vill inte höra de från någon kompis man kännt i en månad. Jag vill höra de från dem som skulle kunne ge hela sitt liv.
Jag börjar bara tröttna. Så enkelt är det.
Jag är trött på allt och alla.
Men egentligen mest trött på mig själv.
Haha jaja, detta var ett udda och alldeles för lååångt inlägg som antagligen kommer göra många tjejer pissed off. Bland annat mina kompisar. Men det är inte er jag hatar. Bara hur ni kan bete er ibland.. Men snälla. Försök inse detta själva.
PUSS! :D
Orkar faktiskt inte skriva om det.
Men varför jag är hemma så tidigt har bland annat med mitt huvud att göra.
Nu ska jag klaga på ngt heeeeelt annat! :D
Nämligen. Tjejer.
Alla som läser detta kommer antagligen ta åt sig och tro att jag skrivit om just Dem.
Det är fel.
Alla kommer ta åt sig av en aledning.
Ni är alla likadana!
Detta har inget att göra med valborg eller liknande. Tänkt skriva detta ett ganska bra tag.
Bara aldrig riktigt haft tillräckligt med ork.
Men IAF.
Tjejer är äckliga!
Tjejer är det jag hatar mest på hela jorden.
Alla jag någonsin träffat har varit likadana, jag är säkert likadan bara aldrig någon som sagt ngt men jag har kommit fram till det själv.
Det finns inget i hela världen som är så äckligt som tjejer.
Vi klagar på allt!
Och alla blir sura för den minsta lilla skitsak!
Tex. "Åh nej vi råkar ha en klänning som ser nästan likadan ut fast i olika färger. DU HÄRMAS! Nu kan inte vi vara kompisar mer om du ska härma mig såhär, blablabla!"
Eller typ. Vi är superbra kompisar när vi är själva
men när det kommer fler in i gruppen så måste vi frysa ut någon.
Det råkar bara alltid bli jag, eftersom jag är konflikträdd och vill vara alla till lags och visar aldrig att jag blir sur och säger heller aldrig nej.
Tjejer blir också sura för det minsta lilla.
Visst. Man tar ju åt sig även om någon bara skämtar men att bli skitsur för att man skämtar om att den har små bröst (när man vet själv att även jag som skämtar också har det.) och sedan slutar prata med en på två dagar.
Detta är bara några väldigt få exempel.
Varför ska man frysa ute folk? Varför ska man snacka massa jävla skit om andra bakom deras ryggar? Varför?
Ärligt talat är alla tjejer är faktiskt såhär. Tyvärr.
Och ni killar som kallar vissa tjejer för "killar" har inte själv umgåtts med dem som tjej och vet inte att den personen är precis lika äcklig som alla andra tjejer.
Jag skäms för att vara tjej helt till 120% och om jag kunde skulle jag konventera till kille.
Jag hade nog varit bög då eftersom jag aldrig skulle kunna vara tillsammans med en tjej.
Jag har egentligen aldrig haft tjejkompisar eftersom jag tröttnar på dem direkt.
Medans killkompisar har jag som hållt kvar efter flera, flera år.
Nu har jag två tjejkompisar, förutom mina kära klasskompisar, och er har jag faktiskt klarat att hålla kvar.
Men jag tror faktiskt aldrig att jag kommer kunna få några nya.
Vilket jag ärligt talat inte bryr mig om ett skit :'D
Så för er som inte märkt det.
Så har jag tvångstankar om att jag och en kompis går på två olika sidor av en stolpe/pelare whatever, så måste jag säga hej för annars tror jag att man kommer bli ovänner.
Detta har jag slutat med när det gäller tjejer, för jag vet att någon gång kommer den ändå bli sur och börja bråka. (Hur många gånger jag än säger hej.)
Det är som sagt bara vissa få tjejer jag fortsätter detta med men sry killar, ni kommer få höra många "hej" :3
Dessutom. Så är tjejer så sjukt naiva.
Efter att ni tex, varit tsm med någon i typ 3 veckor säger ni att ni älskar dem över allt annat och det kommer alltid vara ni två.
Förlåt, men detta är nästan alltid fel!
Ni är typ 14 bast ffs!!
Tänker ni verkligen tillbringa ca 70-80 år med den här människan?!
Det hade iaf inte jag velat :c
Sedan säger jag inte att man inte ska värdesätta den tiden man har tsm, även om man bara är 14 år.
Men kom inte och säg att ni ska skaffa barn när ni är 17, gifta er när ni är 19 och sedan leva lyckliga tills ni tillslut dör när ni är 95.
Det är egentligen inte bara tjejer som är så äckliga för killar är också ganska äckliga ibland (bara inte lika ofta.) Det äckligaste är egentligen tonåringar, that's it!
Tjejer som skaffar olika killar varje månad och säger att det är just den som betyder mest. Att de älskar dem över allt annat osv.
Att säga att man älskar någon är det största som finns för mig men så är det inte för alla andra längre. Det är inte samma sak som när man säger att man älskar choklad. För då menar man ju egentligen att man gillar choklad väldigt mycket och att det är så sjukt gott.
När man säger att man älskar någon anser jag att man ska kunna dö för den här personen.
Jag säger detta väldigt, väldigt sällan. Även när mina föräldrar säger det så brukar jag bara svara "Detsamma" och det är inte för jag inte älskar dem för det gör jag, av hela mitt hjärta. Det är bara det att folk slösar med de orden alldeles för mycket.
När folk, som inte egentligen menar det, säger det till mig blir jag rädd och vill fly.
När man sedan frågar dem så säger de att de menar det men då vet man att de orden inte har samma betydelse för dem.
Jag vill inte höra de från någon kompis man kännt i en månad. Jag vill höra de från dem som skulle kunne ge hela sitt liv.
Jag börjar bara tröttna. Så enkelt är det.
Jag är trött på allt och alla.
Men egentligen mest trött på mig själv.
Haha jaja, detta var ett udda och alldeles för lååångt inlägg som antagligen kommer göra många tjejer pissed off. Bland annat mina kompisar. Men det är inte er jag hatar. Bara hur ni kan bete er ibland.. Men snälla. Försök inse detta själva.
PUSS! :D
onsdag 22 april 2009
Skola
Onsdag.
Jag hatar Onsdagar!
Inte egentligen eftersom det är mitten av veckan och då är det snart helg + att det är grey's ikväll :D
Men det är just Onsdagarna i skolan. Dom suger! Först har vi matte, sedan svenska och visst. Det kanske inte är dom roligaste ämnerna men så illa är det inte.
Det är nu. Kl 12 som helvetet börjar!
Först har vi medieproduktion, där vi ärligt talat, inte gör ett jävla skit. Vi bara sitter vid datorn fram till kl 15. Sedan då jävlar. Då börjar datorkunskapen! Så vi sitter bara här i fyra och en halv jävla timme!!! Att sitta vid datorn så länge är inte vad mitt huvud behöver :c
Det är därför jag bloggar så sällan. För jag sitter nästan aldrig vid datorn...
Min huvudvärk har blivit värre. Väldigt mycket värre.
Och jag vet att det är det enda jag tjatar om och jag förstår att det är skitjobbigt att sitta och läsa och lyssna på men jag är också trött på det ska ni veta.
Så sjuuukt trött på det. Så obeskrivligt. Och jag vet att det finns saker som är så mycket värre än det här och saker som är jobbigare och det här kanske inte är så jävla farligt men seriöst. Det här äcklar mig!
Jag orkar inte med någonting längre. Vet inte ens hur jag ska klara av spelningen imrogon.
Men det ska jag. För jävlar vad jag har längtat!
Underoath <3
Ett av mina absoluta favoritband. Imorgon kommer bli en dag att minnas.
Haha jag ryser när jag tänker på det.
Sen fö. Så är jag så sjukt glad att jag har mina kompisar! Ni är så jävla bra, TA ÅT ER!
Jag hade verkligen inte klarat det här utan vissa... Jag tror ni vet vilka ni är.
Tack <3
Jag fortsätter att kämpa för er nu.
Nu är min kära pappa här för att hämta mig. <3
Skriver mer någon annan dag eller ngt..
Bye!
Jag hatar Onsdagar!
Inte egentligen eftersom det är mitten av veckan och då är det snart helg + att det är grey's ikväll :D
Men det är just Onsdagarna i skolan. Dom suger! Först har vi matte, sedan svenska och visst. Det kanske inte är dom roligaste ämnerna men så illa är det inte.
Det är nu. Kl 12 som helvetet börjar!
Först har vi medieproduktion, där vi ärligt talat, inte gör ett jävla skit. Vi bara sitter vid datorn fram till kl 15. Sedan då jävlar. Då börjar datorkunskapen! Så vi sitter bara här i fyra och en halv jävla timme!!! Att sitta vid datorn så länge är inte vad mitt huvud behöver :c
Det är därför jag bloggar så sällan. För jag sitter nästan aldrig vid datorn...
Min huvudvärk har blivit värre. Väldigt mycket värre.
Och jag vet att det är det enda jag tjatar om och jag förstår att det är skitjobbigt att sitta och läsa och lyssna på men jag är också trött på det ska ni veta.
Så sjuuukt trött på det. Så obeskrivligt. Och jag vet att det finns saker som är så mycket värre än det här och saker som är jobbigare och det här kanske inte är så jävla farligt men seriöst. Det här äcklar mig!
Jag orkar inte med någonting längre. Vet inte ens hur jag ska klara av spelningen imrogon.
Men det ska jag. För jävlar vad jag har längtat!
Underoath <3
Ett av mina absoluta favoritband. Imorgon kommer bli en dag att minnas.
Haha jag ryser när jag tänker på det.
Sen fö. Så är jag så sjukt glad att jag har mina kompisar! Ni är så jävla bra, TA ÅT ER!
Jag hade verkligen inte klarat det här utan vissa... Jag tror ni vet vilka ni är.
Tack <3
Jag fortsätter att kämpa för er nu.
Nu är min kära pappa här för att hämta mig. <3
Skriver mer någon annan dag eller ngt..
Bye!
lördag 18 april 2009
Negativ
Sjukt skrivsugen idag men jag vet egentligen inte vad jag ska skriva.
Jag är trött på att bara skriva negativa saker men det är egentligen därför jag skaffade blogg från allra första början.
Jag orkar inte sitta på tex. Bilddagboken och klaga över hur jag mår osv. fö folk tröttnar!
Därför har ni valet att läsa eller inte här :)
Och det finns inget jag hatar som att klaga men jag gör det aldrig irl så därför älskar jag att få göra det på bloggen.
För jag måste erkänna det.
Något jag aldrig vågat erkänna innan.
Jag är sjuk.
Jag hatar det ordet. Sjuk. Smaka på det. Känn hur äckligt det känns att säga det när man vet att det har en djupare mening än bara en förskyldning.
Jag får ondare och ondare i huvudet för varje dag som går.
Om jag skulle gjort som mitt huvud vill skulle jag hoppat av skolan.
Jag skulle stanna inne i mitt hus och aldrig gå ut mer än då det är knäpptyst och helt mörkt.
Jag skulle aldrig träffa kompisar och aldrig gå på spelningar.
Och ja.
Väldigt ofta känner jag faktiskt för att göra det här.
Bara få sova bort allt.
Men det går inte. Det vet jag också.
Men jag kan inte heller göra precis vad mina känslor vill för då hade jag inte funnits här mer.
Så illa är det.
Och en än gång blev det ett negativt inlägg.
Nu ska jag åka till stan och träffa Felicia.
Hon är bra <3
Jag är trött på att bara skriva negativa saker men det är egentligen därför jag skaffade blogg från allra första början.
Jag orkar inte sitta på tex. Bilddagboken och klaga över hur jag mår osv. fö folk tröttnar!
Därför har ni valet att läsa eller inte här :)
Och det finns inget jag hatar som att klaga men jag gör det aldrig irl så därför älskar jag att få göra det på bloggen.
För jag måste erkänna det.
Något jag aldrig vågat erkänna innan.
Jag är sjuk.
Jag hatar det ordet. Sjuk. Smaka på det. Känn hur äckligt det känns att säga det när man vet att det har en djupare mening än bara en förskyldning.
Jag får ondare och ondare i huvudet för varje dag som går.
Om jag skulle gjort som mitt huvud vill skulle jag hoppat av skolan.
Jag skulle stanna inne i mitt hus och aldrig gå ut mer än då det är knäpptyst och helt mörkt.
Jag skulle aldrig träffa kompisar och aldrig gå på spelningar.
Och ja.
Väldigt ofta känner jag faktiskt för att göra det här.
Bara få sova bort allt.
Men det går inte. Det vet jag också.
Men jag kan inte heller göra precis vad mina känslor vill för då hade jag inte funnits här mer.
Så illa är det.
Och en än gång blev det ett negativt inlägg.
Nu ska jag åka till stan och träffa Felicia.
Hon är bra <3
fredag 17 april 2009
Ångest..?
Det är sjukt hur vissa människor kan få en att må så fruktansvärt bra!
Att man glömmer bort allt det jobbiga och hemska så fort man träffar människan.
Att man glömmer bort all smärta. Åtminstone för ett kort tag.
Att det sedan är så fruktansvärt jobbigt att lämna tänker man inte på förrän det väl är dags.
Så kände jag i Örebro.
Så kände jag när jag sov över hos Amanda
Och så kände jag väldigt mycket idag också. Hos Felicia.
Sedan finns det folk som bara får mig att må sämre och sämre.
Två st faktiskt.
Tänker inte nämna ngn vid namn eftersom om de läser det här borde de känna sig träffade ändå.
De här två människorna tillhörde dom bästa.
Någonsin.
Och jag var grymt nära de båda men helt plötsligt försvann den ena och sedan försvann också den andra. Sakta men säkert.
Jag fick min mobilräkning idag.
188 kr.
142 kr är fast avgift per månad.
Jag har skickat 1653 sms denna månaden.
Innan ni två försvann skickade jag ca 4000 per månad.
Ni var min räddning. Mina säkra kort. Jag kunde alltid lita på er och ni var alltid där. Båda två.
Ni båda fanns där varje natt på sms för att trösta mig, få mig att skratta som bara en tjej kan göra och ni var alltid så underbara. Båda två.
Jag hoppas att ni kanske är påväg tillbaka till mig. Åtminstone lite smått.
För vet ni vad?
Jag saknar er två! <3
(Och jag vet att jag skriver ihop er som om ni var en människa men för mig var ni som en enda bra dröm. Även om ni inte ens känner varandra. Så kommer ni alltid betyda lika mycket)
Igår var en bra kväll.
Felicia kom hem och vi pratade i telefon ett bra tag.
Och ni båda hörde av er.
Idag var mindre bra..
Skolan var sjuuukt jobbig fast vi hade bara en lektion typ. Men min huvudvärk vill inte vara snäll alls. (Fick iaf VG+ på engelska muntliga nationella)
Sedan åkte jag till Felicia men på vägen såg jag en som var så lik en av er.
Exakt så såg du ut för ett år sedan ungefär. När allt var underbart.
Ångest.
Jag hade det underbart hos Felicia, som vanligt.
Jag skrattade tills jag grät, som vanligt.
Sedan kom jag hem och mår sämt
sämst
sämst
sämst
Sämst.
Jag vill inte vara sjuk mer.
För jag orkar verkligen inte.
Det är det värsta jag varit med om.
Kill Hannah får mig att må lite bättre iaf.
Agent Orange Skies <3
Hummingbirds the size of bullets <3
Att man glömmer bort allt det jobbiga och hemska så fort man träffar människan.
Att man glömmer bort all smärta. Åtminstone för ett kort tag.
Att det sedan är så fruktansvärt jobbigt att lämna tänker man inte på förrän det väl är dags.
Så kände jag i Örebro.
Så kände jag när jag sov över hos Amanda
Och så kände jag väldigt mycket idag också. Hos Felicia.
Sedan finns det folk som bara får mig att må sämre och sämre.
Två st faktiskt.
Tänker inte nämna ngn vid namn eftersom om de läser det här borde de känna sig träffade ändå.
De här två människorna tillhörde dom bästa.
Någonsin.
Och jag var grymt nära de båda men helt plötsligt försvann den ena och sedan försvann också den andra. Sakta men säkert.
Jag fick min mobilräkning idag.
188 kr.
142 kr är fast avgift per månad.
Jag har skickat 1653 sms denna månaden.
Innan ni två försvann skickade jag ca 4000 per månad.
Ni var min räddning. Mina säkra kort. Jag kunde alltid lita på er och ni var alltid där. Båda två.
Ni båda fanns där varje natt på sms för att trösta mig, få mig att skratta som bara en tjej kan göra och ni var alltid så underbara. Båda två.
Jag hoppas att ni kanske är påväg tillbaka till mig. Åtminstone lite smått.
För vet ni vad?
Jag saknar er två! <3
(Och jag vet att jag skriver ihop er som om ni var en människa men för mig var ni som en enda bra dröm. Även om ni inte ens känner varandra. Så kommer ni alltid betyda lika mycket)
Igår var en bra kväll.
Felicia kom hem och vi pratade i telefon ett bra tag.
Och ni båda hörde av er.
Idag var mindre bra..
Skolan var sjuuukt jobbig fast vi hade bara en lektion typ. Men min huvudvärk vill inte vara snäll alls. (Fick iaf VG+ på engelska muntliga nationella)
Sedan åkte jag till Felicia men på vägen såg jag en som var så lik en av er.
Exakt så såg du ut för ett år sedan ungefär. När allt var underbart.
Ångest.
Jag hade det underbart hos Felicia, som vanligt.
Jag skrattade tills jag grät, som vanligt.
Sedan kom jag hem och mår sämt
sämst
sämst
sämst
Sämst.
Jag vill inte vara sjuk mer.
För jag orkar verkligen inte.
Det är det värsta jag varit med om.
Kill Hannah får mig att må lite bättre iaf.
Agent Orange Skies <3
Hummingbirds the size of bullets <3
tisdag 7 april 2009
Imorgon åker jag till Örebro igen.
Längtar helt sjukt mycket!
Behöver verkligen komma härifrån.. Och jag gör som jag alltid gör när saker blir för jobbiga och jag mår som sämst. Jag flyr. Jag rymmer härifrån och det är så underbart!
I vanliga fall brukar jag fly hem till Felicia för där mår jag bra men nu åker hon till Frankrike på torsdag så jag bestämde mig för att åka långt bort härifrån och hamnade hos bästa Helly mac Belly i kumla <3
Jag vet att det är fegt osv. men jag behöver verkligen komma långt bort ifrån allt!
Jag har nu försökt vara så glad som möjligt och hålt humöret uppe trots min kroniska migrän i över ett halvår men igår sprack allt. Det gick bara inte längre och jag blev sur och skällde ut min pappa.. Och idag från det att jag vaknade har jag bara arit ledsen och på hur jobbigt och dåligt humör. Dock blev jag gladare när jag var med Felicia en stund.
Men sedan blev det bara jobbigare och jobigare. Jag var tvungen att säga hejdå till henne och kommer inte träffa henne på 1 och ½ vecka ._.'
Sedan har kvällen bara varit ett rent helvete. Först nu för någon timma sedan började min pappa prata med mig igen och frågade om jag ville följa med och köpa godis till imorgon.
Mamma har inte sagt mer än hej när jag kom hem. Sedan åkte hon iväg till min moster.
Får väl se om hon är lika trevlig när hon kommer hem -.-
Jaja. Nu ska jag packa färdigt sedan sova för jag måste upp vid halv 6 imorgon..
Tåget går 08.02!
Ni får en ganska gammal bild på mig och Helly! <3
söndag 22 mars 2009
22/3 2009
17 månader.
1 & 5 månader.
Tiden går fort när man har roligt säger man.
Därför gick de första 5 månaderna så fruktansvärt långsamt.
För nästan 1,5 år sedan skrev du de där sakerna på msn som skulle förändra mitt liv föralltid.
Du förstörde mig så brutalt mycket att jag inte kan förklara det med ord.
Du fick mig att skriva och känna saker jag aldrig någonsin gjort innan.
Ändå hade jag aldrig träffat dig.
Sedan tar du bara helt plötsligt och krossar mig och kommer aldrig tillbaka.
Du betydde så mycket eftersom du fick mig att må så bra. Bättre än någon annan gjort tidigare.
Jag saknar dig. Jag har aldrig förnekat det.
Bara förträngt det.
När du skrev att du inte skulle komma tillbaka och tog bort alla dina användare och loggade ut från msn så trodde jag att jag skulle kvävas.
För jag har aldrig någonsin mått så fruktansvärt dåligt.
För jag har aldrig någonsin varit så fruktansvärt ledsen.
Innan den hemska kalla oktober natten har de tre små orden aldrig haft sån betydelse men nu efter det så är de nästan omöjliga att säga eller skriva eller ens visa.
Bara väldigt få, bara väldigt speciella personer får höra mig säga dem.
För du var den första.
Men jag lovade dig att du inte skulle vara den sista, det var du som bad om det och jag ska hålla mitt löfte.
Natten den 22 oktober 2007 har förändrat mig. Mycket.
Mycket till det sämre men också till det bättre för jag har lärt mig att värdesätta stunder och personer mycket mer.
Du förstörde en av mina favorit låtar också.
Jag kunde inte sluta lyssna på den efter att du lämnade mig
Jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor.
jag kan inte ens stå när du inte ser på.
och färglös som en tår blir jag
utan dina andetag
Men jag tog mig igenom det. Men det gick inte på en dag.
Jag kommer aldrig glömma dig eller dina ord.
R.I.P
1 & 5 månader.
Tiden går fort när man har roligt säger man.
Därför gick de första 5 månaderna så fruktansvärt långsamt.
För nästan 1,5 år sedan skrev du de där sakerna på msn som skulle förändra mitt liv föralltid.
Du förstörde mig så brutalt mycket att jag inte kan förklara det med ord.
Du fick mig att skriva och känna saker jag aldrig någonsin gjort innan.
Ändå hade jag aldrig träffat dig.
Sedan tar du bara helt plötsligt och krossar mig och kommer aldrig tillbaka.
Du betydde så mycket eftersom du fick mig att må så bra. Bättre än någon annan gjort tidigare.
Jag saknar dig. Jag har aldrig förnekat det.
Bara förträngt det.
När du skrev att du inte skulle komma tillbaka och tog bort alla dina användare och loggade ut från msn så trodde jag att jag skulle kvävas.
För jag har aldrig någonsin mått så fruktansvärt dåligt.
För jag har aldrig någonsin varit så fruktansvärt ledsen.
Innan den hemska kalla oktober natten har de tre små orden aldrig haft sån betydelse men nu efter det så är de nästan omöjliga att säga eller skriva eller ens visa.
Bara väldigt få, bara väldigt speciella personer får höra mig säga dem.
För du var den första.
Men jag lovade dig att du inte skulle vara den sista, det var du som bad om det och jag ska hålla mitt löfte.
Natten den 22 oktober 2007 har förändrat mig. Mycket.
Mycket till det sämre men också till det bättre för jag har lärt mig att värdesätta stunder och personer mycket mer.
Du förstörde en av mina favorit låtar också.
Jag kunde inte sluta lyssna på den efter att du lämnade mig
Jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor.
jag kan inte ens stå när du inte ser på.
och färglös som en tår blir jag
utan dina andetag
Men jag tog mig igenom det. Men det gick inte på en dag.
Jag kommer aldrig glömma dig eller dina ord.
R.I.P
söndag 15 mars 2009
Ny medicin
You heard me.
Ny medicin.
Tryptizol 10 mg
Fick dom förra torsdagen.
Vet inte vad jag ska tycka än.
Började med att ta 1 tablett/kväll i en vecka.
Nu tar jag 2 tabletter/kväll i en vecka.
Sedan ska jag ta 3, sedan 4, sedan 5.
Om jag fortfarande inte kan sova så kan jag hålla på enda upp till 15 tabletter/kväll.
När jag började med en så sov jag som en björn. I slutet av veckan kunde jag inte sova igen.
Nu när jag precis börjat med 2 (höjde dosen i fredags.) så sover jag jättetungt.
Problemet är biverkningarna.
Några av de vanliga är:
Mardrömmar, Muntorrhet, Viktökning, Svettningar, Ökad aptit, Trötthet, Illamående osv.
Jag har märkt av alla av dessa.
Sedan finns det ju såklart mer sällsynta biverkningar men det är ganska ointressant för tillfället.
Jag brukade faktiskt gilla mardrömmar! :o
De var spännande och dagen efter var det kul att tänka tillbaka.
Jag gillar verkligen inte de jag får nu! Usch.
Därför vaknar jag hela tiden på natten men har lätt att somna om eftersom tabletterna gör mig så trött.
Jag hoppas att de tillslut hjälper iaf :))
Ny medicin.
Tryptizol 10 mg
Fick dom förra torsdagen.
Vet inte vad jag ska tycka än.
Började med att ta 1 tablett/kväll i en vecka.
Nu tar jag 2 tabletter/kväll i en vecka.
Sedan ska jag ta 3, sedan 4, sedan 5.
Om jag fortfarande inte kan sova så kan jag hålla på enda upp till 15 tabletter/kväll.
När jag började med en så sov jag som en björn. I slutet av veckan kunde jag inte sova igen.
Nu när jag precis börjat med 2 (höjde dosen i fredags.) så sover jag jättetungt.
Problemet är biverkningarna.
Några av de vanliga är:
Mardrömmar, Muntorrhet, Viktökning, Svettningar, Ökad aptit, Trötthet, Illamående osv.
Jag har märkt av alla av dessa.
Sedan finns det ju såklart mer sällsynta biverkningar men det är ganska ointressant för tillfället.
Jag brukade faktiskt gilla mardrömmar! :o
De var spännande och dagen efter var det kul att tänka tillbaka.
Jag gillar verkligen inte de jag får nu! Usch.
Därför vaknar jag hela tiden på natten men har lätt att somna om eftersom tabletterna gör mig så trött.
Jag hoppas att de tillslut hjälper iaf :))
måndag 9 mars 2009
Jag förtår inte hur vissa människor kan vara så äckligt själviska!
Och jag förstår inte hur jag skälv kan vara det.
Jag bad dig om en sak men du gjorde det ändå.
Jag bad mig själv om en annan sak men jag kunde inte låta bli.
Jag antar att vi är lika hemska båda två.
Tyvärr drabbar det bara mig.
Förra veckan var ingen bra vecka i det stora hela. Vissa saker var bättre än andra dock.
Denna veckan började inte heller särskillt bra men när jag äntligen fick träffat Amanda och pratat med henne kändes allt så mycket lättare!
Du är bäst :*
Min huvudvärk är inte nådig längre.. Jag vet inte hur, men den har gått upp till skala 11,5 av 10 (y)
Känns inte längre helt okej måste jag säga. Börjar tappa de hoppet jag har kvar.
Det blir inte lättare av att jag går runt och är rädd för vad som kommer hända om jag blir av med huvudvärken men jag försöker vara positiv. Det måste man.
Och jag förstår inte hur jag skälv kan vara det.
Jag bad dig om en sak men du gjorde det ändå.
Jag bad mig själv om en annan sak men jag kunde inte låta bli.
Jag antar att vi är lika hemska båda två.
Tyvärr drabbar det bara mig.
Förra veckan var ingen bra vecka i det stora hela. Vissa saker var bättre än andra dock.
Denna veckan började inte heller särskillt bra men när jag äntligen fick träffat Amanda och pratat med henne kändes allt så mycket lättare!
Du är bäst :*
Min huvudvärk är inte nådig längre.. Jag vet inte hur, men den har gått upp till skala 11,5 av 10 (y)
Känns inte längre helt okej måste jag säga. Börjar tappa de hoppet jag har kvar.
Det blir inte lättare av att jag går runt och är rädd för vad som kommer hända om jag blir av med huvudvärken men jag försöker vara positiv. Det måste man.
söndag 1 mars 2009
Vem?
Vi alla bär någon sorts mask.
Vi är inte samma person på jobbet, i skolan, med kompisar eller hemma.
Men vart är vi oss själva?
Det var därför jag skaffade blogg, och säkert många andra, för att få visa den riktiga jag, den riktiga Emelie, även om jag inte är helt säker på vem jag faktiskt är. För även jag bär olika masker.
Och jag tror många i åldern 13-18 ungefär, frågar sig frågan; Vem är jag?
Jag har själv ställt mig frågan så många ggr att jag inte längre kan räkna dem.
Vem är jag?
Vi alla vet ju vem vi är födda som men inte mer än så.
Det är ngt man själv måste lista ut på vägen.
Vissa kommer på det fortare än andra och många får hjälp av kompisar, familj, släkt, pojk/flickvän osv.
Jag tror vi måste komma på det själv.
Jag har alltid försökt få hjälp med det men den personen jag då blir är inte Jag.
Jag trivs kanske med det ett år eller två men inte mer än så.
Sedan börjar jag tveka på mig själv precis som innan.
Vem ska man vara?
Finns det någon guide som berättar precis hur var och en ska vara?
Isf skulle jag gärna ta en titt i den.
Hur hittar man sig själv?
Det är det som är själva frågan.
Jag lyssnar alldeles för mycket på vad alla andra tycker och tänker och lyssnar inte på mina egna åsikter men när det väl kommer till kritan så vet jag innerst inne att jag inte vill vara som alla andra tycker.
Men det är så mycket lättare att låta alla andra bestämma hur man ska vara och hur man ska se ut. Men varför?
Är det för att man är för lat för att faktiskt orka tänka ut vad man vill själv eller är man rädd för att inte bli accepterad om man bara är sig själv?
Jag tror det är alldeles för många som låter andra bestämma hur man själv ska vara.
Jag ska börja tänka för mig själv.
Starting right now!
lördag 28 februari 2009
Lördag.
Lördag. Lördag.
Ordet ekar i mitt huvud.
Lördag. Det brukade alltid vara en så bra dag.
Man blev väckt vid 10, gick ner och åt en god frukost. Sedan hade man tid på sig att göra sig i ordning tills kl: 12.10 då man åkte och tränade.
Jag älskade att träna.
Sedan kom man hem, trött, svettig, hungrig men ack så glad.
Efter man gjort sig i ordning och ätit stack man nästan alltid in till stan och träffade alla sina kompisar som man alltid hade så roligt med. Vad man än gjorde.
Efter så åkte man hem, fortsatte kanske att vara med Daniel en stund. Sedan blev det lördagsmys med familjen.
Eller så stack man på någon fest där alla alltid var så glada att se en.
Jag vill ha året 2007.
Ett år som för det mesta var riktigt hemskt men vissa stunder var det det bästa året någonsin.
Ett år som för det mesta var riktigt hemskt men vissa stunder var det det bästa året någonsin.
Nu sitter man här.
Lördag.
Inte gjort något alls.
Inte gjort något alls.
Inte gjort något på lördagar på flera månader.
Alla andra fortsätter helt normalt. Livet går vidare precis som vanligt.
För mig så står det för tillfället helt stilla.
Det känns som jag bara iaktar alla andra som fortsätter leva.
På ett sätt känns det skönt att jag och min äckligt negativa energi inte påverkar andra så mycket som jag var rädd för.
Tror nog det är därför jag har svårt att öppna mig för folk eftersom jag är så rädd för att göra dom nedstämda och få dom att må dåligt på samma sätt som jag gör.
Därför försöker jag leva mitt liv så normalt som möjligt.
Jag går till skolan så ofta jag kan, jag skrattar och skämtar och försöker vara pratglad och samtidigt lyssna på andra folk. För det är sånt jag tycker om att göra i vanliga fall.
Det är väl därför jag skaffade min blogg. För att kunna skriva precis hur jag tycker och tänker.
Inte behöva låtsas att allt är så bra.
Allt detta har nog egentligen med min huvudvärk att göra men ändå är jag rädd att bli av med den, för hur ska jag då må?
Jag kommer inte längre ihåg hur det är att inte ha så fysiskt ont.
Men allt kommer ordna sig.
Jag har inte mycket hopp kvar efter så lång tid men den lilla gnuttan jag väl har kvar ska jag hålla fast vid.
Föralltid.
torsdag 26 februari 2009
Kronisk migrän
Jag är så äckligt jävla trött på allting just nu!
Min huvudvärk har varit konstant i nu 22 veckor och en dag.
Den gör att jag missar skolan, träningen, spelningar, kompisar, fester och allt annat som ett normalt liv innehåller.
Jag kan inte sova på nätterna för jag ligger bara och gråter för jag har så jävla ont!
Därför är jag fruktansvärt trött i skolan, då jag väl går dit.
Min huvudvärk drabbar inte bara mig själv, det vet jag. Jag hade aldrig klarat av att behöva ta hand om mig och stå ut med allt mitt tjat om jag vore min egen kompis.
Jag förstår inte hur ni orkar med mig, när jag själv inte orkar.
Jag skriver inte allt det här för att söka sympati för sånt är bar irriterande så jag förväntar mig inte massa kommentarer med hjärtan osv. Bara så ni vet :*
Jag har inte mått helt bra på alldeles för lång tid.
Jag har gråtit mig själv till sömns de senaste tre åren och det är något jag är fruktansvärt trött på. Innan huvudvärken satte igång började det bli bättre. Nu är det värre än någonsin.
Och jag vet inte vem jag ska prata med eftersom jag har så otroligt svårt att öppna mig för folk eftersom jag har så många dåliga erfarenheter av det. Därför hade det varit skönt att få prata med någon man inte känner så väl eftersom den personen kan bilda sin uppfattning efter det istället för att man ändrar någon annans uppfattning till en mycket sämre än vad den var innan.
Någon som fattar vad jag menar??
Läkarna har i allafall hittat problemet nu; Kronisk migrän, säger dom.
Frågan är om det verkligen stämmer? Jag har fått massa mediciner. Inget funkar. Precis som vanligt. Alla dessa har jag testat:
Frågan är om det verkligen stämmer? Jag har fått massa mediciner. Inget funkar. Precis som vanligt. Alla dessa har jag testat:
Pamol, Panodil, Alvedon, Ipren, Eeze, Magnecyl koffein, Magnecyl brus, Imigran nässpray (Jag klarar inte av brustabletter eller nässpray!!), Orudis Retard och Primperan.
Snart ska jag antagligen få nya eftersom inget funkar. De senaste jag fått är Magnecylen, Primperanen och imigranen som jag ska ta tillsammans. Primperanen gör bara att jag får så ont i magen att jag inte kan röramig, Magnecylen gör mig illamående, trött och jätteyr och imigranen gör att jag också mår illa och mår allmänt dåligt.
Detta är det jag vet än så länge. Många undrar, därför skriver jag det här :)
Nu ska jag försöka sova, glhf!
Imorgon är det äntligen fredag och om jag mår tillräckligt bra ska jag på bio med Daniel <3
Skriver mer efter det.
Godnatt :*
Första inlägget :))
Jag har nu skaffat en ny blogg. Igen.
Denna lovar jag att jag ska uppdatera så ofta jag kommer på något att skriva :)
Följ den jättegärna med bloglovin eller liknande.
Ju fler läsare och kommentarer jag får, ju fler inlägg blir det!
Kan ju börja med att lägga upp en bild på mig själv ^^
IndianeN
Denna lovar jag att jag ska uppdatera så ofta jag kommer på något att skriva :)
Följ den jättegärna med bloglovin eller liknande.
Ju fler läsare och kommentarer jag får, ju fler inlägg blir det!
Kan ju börja med att lägga upp en bild på mig själv ^^
IndianeN
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
