Lever jag verkligen?

Ännu ett inlägg.
Det kanske blir annorlunda, kanske inte?

Jag har ingen ork kvar alls. Ingen ork till något överhuvudtaget.
Jag låg ofta och grät mig till sömns för jag hade så ont.
Jag orkar inte gråta längre och har inte gjort det på ett tag faktiskt :D
Egentligen bara för jag inte orkar.
Jag orkar inte ha ångest över att skolan går åt helvete och att jag ligger väldigt långt efter fast vi slutar om ca 3 veckor.
Jag orkar inte gå runt och klaga på hur ont jag har
Och jag orkar inte gå runt och må dåligt längre.
Så. Nu är det slut med det.
Egentligen är det väl bra antar jag
Eftersom det är alla dom dåliga sakerna jag inte orkar som jag rabblat upp.
Men tyvärr så orkar jag inte dom bra sakerna heller.
Jag orkar inte göra massa roliga saker och vara ute med kompisar osv.
Jag orkar inte känna någt helt enkelt.
Ingen lycka, ingen nervositet, ingen sorg, ingen ångest, ingenting egentligen.
Det känns som om jag går runt som en zombie. Väldigt udda känns det faktiskt.
Men för mig är det bra. Iaf nu.
För de negativa känslorna tog över och jag trodde inte jag skulle klara av det.
Det hade jag inte gjort.
Men nu kan jag bara fortsätta att... Leva? Eller..?
Räknas det som att leva om man är en tjej som haft så mycket tankar och funderingar, starka känslor och åsikter men som nu inte känner något alls?
Många har alltid sett mig som känslokall eftersom jag inte visar så mycket av mina känslor inför folk.
Och det har jag alltid hatat men nu stämmer det.. Eller har jag bara förträngt alla känslor för att fortsätta vidare trots att all ork och hopp är borta?
Jag vet faktisk inte längre. Tyvärr.

Så antagligen kommer det inte bli lika många inlägg här på bloggen för jag har inga känslor att skriva om. Inte efter det här. Då har jag bara fakta kvar.

Och jag vill passa på att tacka alla mina kära vänner! Kärlek till er känner jag iaf.
Det kommer jag alltid göra.
<3