Grattis? :'D

1 år idag.
Jävlar säger jag bara.
Det har alltså gått exakt ett år sedan jag blev sjuk nu.
Vadå ångest?!
Jag kommer ihåg den morgonen som vilken annan morgon som helst förutom att jag hade ganska ont i huvudet men inget jag oroa mig över eftersom jag har haft det lite då och då sedan fyran.
Jag kunde aldrig ana att detta skulle leda till den jobbigaste, svåraste och mest påfrestande perioden i mitt liv.
Jag bad om att få vara hemma den dagen från skolan pga huvudvärken men mamma nekade mig detta med tanke på att det brukade hjälpa med att ta panodil. And so I did. Huvudvärken försvann dock inte så jag var ganska nere den dagen och somnade på soffan när jag kom hem.
Dagen efter var likadan men jag tyckte att jag hade mer ont.
Och så fortsatte det. I ca 3 veckor gick jag och fick bara ondare och ondare så jag bestämde mig att kolla upp det.
Först var jag hos optikern, fick nya linser. Sedan var jag hos tandläkaren, inget fel där.
Sedan gick jag till vårdcentralen här i Mölndal. Axel Hansson kommer jag så väl ihåg att läkaren hette.
Han frågade om jag sov bra, vilket jag verkligen inte gjorde. Sedan fick jag panodil utskrivet som jag skulle ta 6 ggr per dag och ett par andra tabletter på kvällen. Ingen effekt. Och tabletterna kommer jag bara ihåg att jag hatade. Massa biverkningar.
De fortsatte utreda mig och jag fick röntgas, vilket var en av de jobbigaste saker jag någonsin gjort.
Jag fick ligga på en sjukt obekväm skiva som åkte in i denna stora maskin. Jag hade nekat lugnande medicin trots det att jag har klaustrofobi, detta är ett misstag jag aldrig gör om.
Där låg jag, helt blickstilla, bland de värsta bullret du kan tänka dig, i en mörk tunnel med en radio i öronen som var alldeles för dålig mottagning på. Jag låg där i 50 min och det jobbigaste var att jag hade varit väldigt förskyld innan så tillslut blev min hals så torr så jag fick en hostattack men eftersom jag inte fick röra mig kunde jag inte hosta och började få panik.
Men tack vare min kära mamma klarade jag mg igenom dessa 50 min utan att avbryta eftersom jag då visste jag skulle behöva göra om det.
Magnetröntgen visade ingenting.
Alla sa hela tiden "tack gode gud!!" Men ska jag vara ärlig så hoppades jag nästan på att de skulle hitta något avikande. Då hade man iaf kunnat fixa det?
Senare gjorde jag också ryggvätskeprov och jag har aldrig någonsin haft så ont. Inte då iaf.
Nu har min huvudvärk blivit så illa att jag faktiskt hellre gör om ryggvätskeprovet än att ha huvudvärk. Men iaf. Det visade ingenting heller.

Så nu är jag här. Precis som för ett år sedan men ännu värre.
Jag kommer ihåg innan huvudvärken, hur bra jag mådde, hur glad jag var och hur bra allting gick! Usch vad jag saknar de känslorna.. Jag kommer inte ens ihåg hur det är att inte ha ont längre. Bara att jag var glad.

Jag har lärt mig så sjukt mycket det är senaste året. Att även när du psykiskt ger upp av smärta så tål kroppen mer än man tror och du fortsätter leva.
Fysiskt iaf.

Jaja, för att vara lite posetiv så har jag fått nya tabletter. Började i söndags, idag är det torsdag. Ingen skillnad än men min huvudvärk är så brutalt illa nu så jag måste, liksom min läkare, tro på de här medicinerna för det verkar vara min sista utväg.



Grattis på årsdagen Emelie!